Singing in the rain

Jag vaknar av regnets smattrande mot plasttaket utanför sovrumsfönstret. Det finns bara ett ord och det är ”mysigt”. Klockan är inte mer än strax efter 4. Jag hinner sova i alla fall en halvtimme till. Men jag blir liggandes vaken och stirrar ut i mörkret. Det regnar kraftigt. Jag skulle inte tveka att kalla det för hällregn.

Tanken kommer smygande på hur blöt jag kommer att bli. Och kall. Men det där är ju bara gnäll och svepskäl för latmasken. Går igenom dagsschemat i huvudet och kommer fram till att enda sättet att få till dagens första pass, av två, är just att starta vid 5-snåret. Jag har ju fortfarande alternativet att springa inomhus på bandet, men det känns inte som ett val.

Nej. Jag har ingenting emot regnet. Inte i dag i alla fall, eller natt, beroende på hur man definierar begreppen. Då är det ändå konstigt att jag tar det ovanligt lugnt innan jag kommer iväg. Men väl där ute har regnet inte upphört men avtagit markant. Klockan har alldeles precis passerat 5.

Gatorna ligger tysta och tomma. Jag springer runt vattenpölarna som glänser i skenet från gatlyktorna. Ibland tror jag att det är en liten vattenpuss som visar sig bara vara en skugga från ett träd. Det är otroligt friskt i luften och till och med första kilometern rullar på. Det är lika mysigt att springa ute i regnet som att lyssna på smattret från taket när man kurar inomhus. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men jag njuter av löpningen. Tankarna är de rätta.

Efter några kilometer börjar regnet tillta i styrka igen. Det gör ingenting. Absolut ingenting. Möjligen att det höjer stämningsfaktorn. Jag lämnar staden och ljusen bakom mig och springer in på grusvägen genom skogen. Regndimmorna ligger som ett töcken framför mig. Jag följer den blygrå himmelslinjen mellan raderna med de svarta siluetterna av träden i skogen. 

Jag springer med lätta steg. Jag springer ensam mot ännu en gryning.