Transylvanien Trail Travers - Tävlingsberättelse - Loop 2

När jag kommer inspringande vid varvningen har jag en bra plan. Vad jag ska göra och i vilken ordning det ska göras. Allt för att det ska flyta smidigt och vara så effektivt som möjligt. Att slarva bort dyrbar tid är inget jag vill göra. Dock ska erkännas att jag har ägnat betydligt mer tid åt att studera höjdprofilen och kartan än att memorera handlingsplanen vid varvning. Det känns ju som det är själva löpningen som är det väsentliga. Ja, så hur tänkte jag egentligen? Normalt brukar man ju få ta emot support vid större kontroller så därför har jag kanske inte varit så om mig och kring mig just vid den här planeringen. Kanske tyckte jag att det var så uppenbart och enkelt att jag inte behövde lägga så många tankar på det. Kanske var det helt enkelt roligare att sitta och stirra på kartan och drömma sig bort för nu när jag väl är där vid varvningen blir jag bara förvirrad och otålig.

Krister står alldeles utanför avspärrningen och jag försöker att med ett öra lyssna på honom samtidigt som jag med det andra försöker lyssna till de olika arrangörspersonerna som kommer och ”rycker” i mig. ”Vad vill du ha att äta? Dricka?” Någon kommer med en ny inplastad karta som ska hålla bättre. För ett ögonblick tar jag emot den, men vänta! Jag har ju redan en av maken inplastad karta som passar perfekt i fickan på ryggsäckens avbärarbälte. Jag behöver ingen ny! Sedan försöker jag berätta och visa på kartan för någon annan i staben vart jag blev så felvisad. Jag vill att de som kommer efter ska slippa springa fel och kanske helt komma vilse på fjället. Samtidigt som jag tar emot cola och får vattenflaskan påfylld och jag försöker lyssna på maken och komma ihåg vad jag måste göra på kontrollen. Jag antar att läsaren redan listat ut att det inte alls blev som jag tänkt.

Hektiskt vid varvningen.

När jag uppstressad löper ut från kontrollen har jag i alla fall en ny energidrycksflaska och vatten med mig. Det är nu, NU, som tävlingen börjar på allvar. Jag kollar på klockan där jag mötte Jo Meek med sällskap hur långt jag ligger efter. Cirka tjugo minuter. Det är inget intalar jag mig själv! Inte på den här banan. Här kan allt hända. Inget är omöjligt. Väl? Jag har en otroligt stor respekt för den där femte platsen från Comrades, men det här är Transylvanien..

Jakten är igång. 

Jag orkar inte springa lika länge i den första slakmotan som på första varvet men planen är att nå CP 7, Omu Peak, min favoritkontroll, innan mörkret kommer ifatt och uppslukar mig. Det är en bra och realistisk förutsättning. Sen hoppas jag att routefindingen kommer att vara enklare. Men vad vet jag?! I stället för att, som i morse vika av ner i bäckravinen blir jag nu uppvisad åt andra hållet. Och där börjar Backen. Att springa är inte att tänka på. Nu är det, monumentalt, brant uppåt i princip hela vägen till Omu Peak. På väg mot 2507 meter för tredje gången den här dagen.

Världen bortanför Backen, skogen och min egen andning suddas ut. Försvinner. Stressen finns där inte längre. Det är jag och min kropp som strävar uppåt. I harmoni. I rytm. Det är här jag trivs som bäst. Jag tittar nyfiket runt omkring mig. Jag är återigen i en gammal fin skog. Raka höga träd som sträcker som mot himlen. Stigen är märklig. Den tycks dela sig, gå ihop, försvinna. Det är verkligen som Häxans skog. Hon försöker villa bort och matta ut sina tilltänkta byten. Jag har dock ingen intention att bli en av dem. Jag tappar märkningen men fortsätter uppåt. Jag är lugn. Till höger om mig har jag en tvär klippbrant så där kan den riktiga stigen och märkningen inte vara. Jag stävar lite mer åt vänster och är snart tillbaka på rätt spår.

Och det bär uppåt. Uppåt. Uppåt. Det känns. Det är ingen överraskning direkt. 8500 höjdmeter. Benen är inte lika pigga längre. Det känns segt. Oroande tungt. Och magen kurrar. Och det är också här någonstans jag inser att jag faktiskt glömde att dricka en flaska energidryck där nere vid varvningen. Så dags nu då! Det är läge för ett IDIOT igen men till vilken nytta? På förra loopen drack jag bara halva flaskan vilket motsvarar cirka 600 kcal och nu har jag en full flaska och ytterligare två småflaskor så jag antar att jag kommer att klara mig finfint hela vägen in till målgången på det jag har med mig. Dessutom har jag flitigt druckit cola på kontrollerna som ”sockrat” upp mig och fått huvudet att behålla fokus och skärpa.

Nu får jag flera gånger girigt suga i mig av min energidryck men kroppen vill inte riktigt piggna till och jag känner mig lite moloken. Det går sakta nu. Visst kan jag skylla på att det är brant. Varje steg känns som en höjdmeter, men konkurrenterna där framme måste röra sig snabbare än så här!? Och Backen tycks aldrig ha ett slut. Spetsiga bergskammar reser sig fortfarande högt ovanför mig. Jag är lite för trött för att riktigt orka ta tag i mig själv och nu får kroppen liksom klara sig själv ett tag. Ett steg. Ett steg. Ett steg. Det enda jag vet är att backen har ett slut.

Omu Peak ger mig ny energi. Nytt hopp. När väl Backen släpper sitt grepp om mina ben och planar ut ser jag ut över bergen och skymningen. Jag lyfter blicken och ler för mig själv. Japp japp. Livet är häpnadsväckande. Stort och vackert. Här är jag. På toppen av de mytomspunna bergen i Transylvanien. Ett stenkast från självaste Draculas slott. Jag är mitt i en dröm i sagornas förunderliga värld. Vad kan jag mer önska mig? Herre Gud!? Tack! Tack för att jag lever! Tack för att jag får vara här i kväll! Och tack för att Backen är slut!

Jag fryser. Inne i den ombonade hyttan på toppen välkomnas jag med värme. Både fysisk och psykisk. Och människorna där inne ger mig verkligen en mental energikick. Jag får cola och vatten och massor med pepp. Jag byter den kortärmade tröjan mot en långärmad och drar på mig en jacka. Sen är jag på väg igen.

Hyttan vid Omu Peak. Arkivbild.

En av funktionärerna följer mig en bra bit ut på branten och pekar och förklarar. ”Det är svårt att hitta. Nästan omöjligt vid dimma.” Ok. Det blir alltså värre?! Jag lovar honom att vara uppmärksam och följa hans anvisningar. Jag tänker som alltid att jag får ta steg för steg. Märkning för märkning. Ett problem i taget. Jag tackar för mig och drar.

Planen jag snabbt formulerar är att jag ska springa som vinden. Framför mig ligger tolv kilometers ”lätt” löpning på över 2000 meters höjd. Men det är inga backar och jag borde hinna ganska långt innan mörkret är över mig.

Jag är förväntansfull och .. ja glad när jag lämnar Omu Peak för sista gången. Men det inre leendet stelnar ganska snart till en grimas. Det gör ont i mitt knä. En illavarslande knivskarp smärta. Jag känner direkt att det är värre än nere vid varvningen. Det är ju först nu också som jag kunnat löpa ut och verkligen trycka på igen. Det funkar bara inte. Smärtan skär inte bara sönder mitt knä. Hoppet om att snabbt ta mig de tolv kilometrarna tillbaka ner till Pestera för andra gången smulas till grus. Återigen stannar jag och trycker i mig några värktabletter av varierat slag. Det finns så klart bara en väg. Framåt! Frågan är hur jobbigt det ska bli? Hur mentalt jobbigt det ska bli?

Kan jag inte springa fort får jag i alla fall springa långsamt. Så jag börjar springa. Men efter bara några meter lägger kroppen ner. Smärtan är plågsam. ”Hallå där! Sa jag inte att vi skulle springa?” Så jag börjar springa igen. Men efter bara några meter lägger kroppen ner. Smärtan är plågsam. ”Hallå där! Sa jag inte att vi skulle springa?” Hur många gånger jag gör så där vet jag inte. Kilometer efter kilometer. Kilometer in. Kilometer ut.

Mörkret är över mig nu. Jag spanar ut i natten efter Hjältarnas Kors, The Heroes’ Cross, som ligger på en klippa högt över Busteni, och jag förväntar mig att det ska lysa upp min väg genom natten. Korset ska vara 48 meter högt. Inget man kan missa direkt!? Men natten är svart. När jag mödosamt tar mig nerför sista slänten mot korset blir jag uppriktigt rädd. Kanske att någon vilsen tår letar sig nerför min kind också. Jag fattar verkligen inte att knäet kan göra så fruktansvärt ont efter alla tabletter jag knaprat.. Jag har tappat stigen och försöker att springa rakt ner mot korset men jag får linka och klättra över stenar och grästuvor och jordbankar.

Hjältarnas Kors högt över Busteni. Dagen efter. Har jag verkligen varit där?

Efter korset tar banan vägen mot linbanestationen, där jag och Andreas klev av för några dagar sedan för att provspringa en extra slinga av banan och märkningen är mycket lätt att följa. Stigen är tydlig, den vanliga tursistmärkningen kommer ofta och detta toppas av loppets egna oranga små vimplar. Men mitt minne härifrån är vagt. Går jag? Försöker jag springa?

Och så plösligt upphör all märkning. Jag fortsätter att följa stigen men låter pannlampan ivrigt leta sig från sida till sida. Inget. Inget alls. En bit framför mig ser jag så ändå två lampor skära sönder mörkret fram och tillbaka. Hjärtat hoppar till och slår ett litet litet hoppfullt glädjeslag. Jag måste vara ikapp Jo och den andra kvinnan! Vilka andra skulle annars irra omkring här uppe i mörkret? Det är så klart ingen av mina konkurrenter, men döm om min förvåning när det visar sig vara en man med ett litet barn. Han håller fram en karta och frågar vart vi är. Jag häpnar! Sedan visar jag honom med en glidande rörelse över kartan. ”Här! Ungefär.” Därefter lämnar jag dem ensamma på det öde fjället och tar mig tillbaka därifrån jag kom. När man förlorat vägen måste man så klart tillbaka till den sista säkra punkten. Vid den sista vimpeln står jag sedan och låter pannlampan jaga skuggor i jakten på en markering på den enda sanna vägen. Tävlingsbanan! Tillslut långt upp på ett krön ser jag en lång stång med en turistmarkering. Det känns så fel att lämna stigen men jag gör det ändå och när jag når markeringen kan jag konstatera att jag är fel. Det är fel färg på strecket. Jag tar upp kartan och försöker fastställa positionen. Det känns skakigt. Irriterande. Och oroligt. Sen hör och ser ljusen från en fyrhjuling. Jag kan se att den sammanstrålat med mannen och barnet. Jag springer, så gott jag kan, ditåt. Neråt. För att få hjälp.

Jag är bara ett stenkast från linbanestationen. Det är svart som i en säck med kol och jag ser ingen som helst markering. Mannen på fyrhjulingen får inte bara peka en gång. Han måste också skrika efter mig för att jag ska komma rätt.

Sedan är jag tillbaka där allt startade för lite mer än drygt tre dagar sedan. Men nu är jag ensam. Det känns inte bra att titt som tätt vara typ lite vilse. Att det ska vara så svårt att se och hitta markeringarna?! Jag vet att de finns där. Jag vet vart de borde vara. Men jag hittar dem inte. Så jag gör precis som vi gjorde här om dagen. Jag tar mig upp till dödsskallen och från den springer jag snett ner mot dalen. Och minsann om inte den blåa märkningen dyker upp! Räddad! Men terrängen ser inte alls ut som jag kommer ihåg den. Jag plågas svårt av alla stenar. Jag plågas svårt varje gång jag sätter ner vikten på benet och försöker böja på knäet. Faktum är så känner jag att det inte går. Mentalt är jag helt slut efter att timme ut och timme in varit tvungen att stå emot smärtan. Tanken på att ge upp är nära. Mycket nära. Jag ger vika för önskan om att slippa gå igenom alternativen och ta beslutet själv. Ensam i mörkret. Jag tar fram telefonen och knappar fram makens nummer. ”Hallå hallå!” Jag vet inte om det är en tröst. Jag vet inte om det är tryggt. Jag vet inget mer än smärta. Och mitt i alltihop tappar jag så klart märkningen och stigen igen då jag har telefonen mot örat. Uppmärksamheten är på helt fel ställe. Jag hamnar mitt ute i vad som kanske är en kohage. Det är tuvor och hål och jordhögar. Jag stapplar och halkar och vacklar. Jag gråter inte men jag gnäller och gnyr i telefonen. Så där ynklig som man blir när någon visar omtanke och empati när man är eländig. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är inte sån. Men den mentala styrkan och motståndskraften sugs rakt in i luren. Fastän maken inte ger mig några som helst sympatier och förhåller sig obevekligt objektiv.

Sen är jag återigen ensam i mörkret. Jag har inte brytt mig om att gå tillbaka och leta efter stigen igen. Jag ser ljusen från CP7 nere i dalen. Jag styr rakt mot dem. Vacklar mig fram genom gräset nerför slänten. Sen planar det ut. Jag ska bara ta mig över den sista gräsplanen och då är jag plötsligt inte längre ensam. Jag stannar och låter lampan svänga runt. Först åt ena håller och sen åt andra. De är fem stycken. Fem stora herdehundar. De har omringat mig. De visar tänderna. De morrar. De skäller. Och de krymper ringen runt mig. Närmare. Tätare. Och de vill inte leka. De är inte snälla. Jag hoppas att jag sa åt Krister för bara minuter sedan att jag älskar honom. Jag hoppas på det. För jag står där och känner dödsångesten slingra sina fingrar runt min hals och sakta men säkert krama hårdare. Vad gör man? Snabbt! Någon?! Vad gör jag? I natt är ingen bra natt att dö! ”Men vovvarna! Jag är ju snäll! Jag vill er inget illa!” Då kommer De springande. De räddande änglarna. Jag tvivlar inte ett enda ögonblick på att de räddar mitt liv. Jag ser två män i röda kläder med gula reflexband på och det är säkert fler. De kommer och blåser i visselpipor och slänger något som jag uppfattar som smällare. Hundarna backar undan och jag börjar gå. Mot kontrollen. ”Thank YOU!” säger jag när de möter upp mig. Benen darrar. Hjärtat slår. Jag är så otroligt tacksam. Vad säger man till någon som gett dig livet tillbaka? Lurat döden? Slängt igen porten till dödsriket i ansiktet på Sankte Per? Jag har inga ord! Jag hittar inga ord. Inga alls.

Så är jag tillbaka i Salvamont Pestera. ”Har ni värktabletter?” svarar jag när de frågar vad jag vill ha. Sen lägger jag till ”cola”. Det kommer ut en ung kvinna som jag antar är läkare eller sjuksköterska. Jag frågar efter värktabletter men har samtidigt dragit av mig en strumpa för att plåstra om skavsåret jag fått på hälsenan. Hon ber mig följa med in. Längst in i huset. Ett litet rum med en brits. Det är ljust. Det är varmt. Det är vänliga leenden och engagemang. Men jämfört med mörkret och tankarna där ute i ensamheten är det ingenting. Jag längtar intensivt tillbaka ut på banan.

Hon tror att det är hälen som plågar mig. Hon gör rent och sätter på ett plåster med katter. Hon ler lite generat och förklarar att det är det enda hon har. Great! Hoppas att kattplåster håller hundarna på avstånd! Hundar som jag redan glömt. Eller förträngt. Jag förklarar för henne att det är smärtan i knäet som är problemet. Hon vill ha hela berättelsen. Jag känner att jag inte riktigt har tid. Av någon anledning är jag inte längre medveten om att jag funderat på att bryta här. När jag inte går på benet har jag ju inte ont. Så vad är grejen?! Sedan vill hon att jag ska lägga mig ner på bristen i väntan på transport tillbaka till starten. Jag säger att jag inte alls ska bli hämtad för någon transport utan att jag har en tredje plats att försvara. Hon tittar lite på mig, frågar vad jag menar och skakar lite på huvudet. Hon sprayar kylsprej på knäet. Det luktar gott. Sedan kommer hon tillbaka med två röd-rosa piller. Jag frågar inte vad det är. Jag bara utgår ifrån att det är tillåtet att tävla med det i blodet eftersom hon ger mig det. ”Du måste äta något tillsammans med tabletterna annars får du ont i magen”, förklarar hon för mig. Jag i min tur försöker lite osammanhängande förklara att jag under loppet inte intar någon fast föda just för att inte få ont i magen. Hon nöjer sig med att jag sveper en liten energidryck efter att fått studera den. Till sist vill hon att jag ska skriva under ett papper som intygar att jag förstår vad hon har gjort och att jag tar eget ansvar. Jag läser inte, men nickar jakande och skriver under med mitt namn. ”Hur lång tid tar det innan tabletterna verkar? ” ”Half an hour!” Om en halvtimme! Om en halvtimme är jag smärtfri och kan springa igen. Och en halvtimme till står jag ut!

Utanför sveper jag en mugg med cola och får mitt kontrollklistermärke. Sedan. Sedan är jag på väg igen.