Transylvania Trail Travers - Tävlingsberättelse - Loop 1

Regn, vind, sol, värme och felspringningar

Fredag morgon. Två timmar to go. Klockan är 04. Jag har sovit uselt. Knäet är stelt och jag har svårt att vika ihop det, men smärtan är i princip borta. Ok. Det har kanske fått lite hjälp av en tablett eller två också. Krister tejpar ihop det (tack Dan för tejpen) och lindar hårt. Blå tejp och blå linda. Jag har ett jättesnyggt knä! Sedan äter jag min egen medhavda frukost på rummet. Glutenfri müsli och yoghurt. Maken har också fixat utrustningen åt mig. Packat in all obligatorisk utrustning i vattentäta påsar som också tar så liten plats som möjligt. Ryggsäcken har jag dock packat själv. Utanför ruvar mörkret. Jag är lite darrig efter en dålig natt men jag känner mig lugn. Med tanke på skadan de senaste dagarna kan man tänka sig att det skulle vara lite ”går det så går det” men jag har ingen intention att kliva av. Det här är något jag verkligen vill genomföra! Jag har tränat bra och väntat med spänning och en viss oro. Nu är dagen här. Jag kommer att starta och då är det full satsning som gäller. Jag är all in.

Maken följer mig till starten. Det är tryggt. Det som är lite oroligt är att jag trodde nog att det skulle hinna ljusna lite mer för jag har prydligt packat ner både pannlampa, extra batterier och extra lampa längst ner i ryggsäcken. Vad som känns lite bra är att jag har Andreas där. Vi har pratat om att springa tillsammans. Om det passar och vill sig. Men det gör det säkert. Egentligen har jag lite svårt att inse vad som ligger framför mig. 106 kilometer är 106 kilometer och det har jag gjort förr. Det är bara en fråga om fart. Men 8500 positiva höjdmeter och lika många nerför.. Man pratar om Mount Everest och visst. Jag har i alla fall klättrat till 7400 på Everest (Lhotse) men det här är ju inte riktigt samma lika. Å andra sidan är uppåt min grej. Det här är min grej. Let’s go.

Andreas och jag minuterna före start. 

Sen är vi igång. 55 personer som strävar framåt. Mot samma mål. Det börjar lite lite uppåt. Banan går till höger om slalombacken. Känns omedelbart jobbigt. Jag hittar en pannlampa att hålla mig bakom. Andreas ligger strax bakom mig. Ganska snart svänger vi dock ner och så ut på grusvägen vi kom ner längs häromdagen. Känns välbekant och tryggt.

Starten har gått. 

Vi springer uppåt och ganska snart lämnar jag Andreas bakom mig men i gengäld har jag nu fått Dan från Uppsala alldeles bakom mig och vi pratar emellanåt. Berget försöker lura oss med en snäll slakmota men bara efter halvannan kilometer lämnar vi vägen och tar oss ner i en bäckravin och sedan tilltar lutningen. Jag blir dyngblöt om bägge fötterna och sedan börjar det regna också. Först några droppar så man undrar om det bara kommer från träden men vi inser snart att det regnar. Stora tunga droppar faller ner på oss. Regnjacka på eller inte? Ravinen liknar mer Amazonas än bergen i Karpaterna. Undervegetationen är tät, träden står tätt, det ligger stockar och stenar kors och tvärs som vi får korsa och klättra över och underlaget är allt annat än slätt. Jag tänker för mig själv att de måste skämta med oss. Ska det vara så här i 106 kilometer nu?  En psykologisk mycket tuff start. Ska man ens orka fortsätta?

Men som alltid. Jag tar ett steg till. Och så ett till. Och ytterligare ett. Gång på gång hoppas jag att ravinfåran ska ta slut men så är vi tillbaka nere i den. Det känns som en evighet som vi sliter oss fram. Men allting har ju ett slut. Vi kommer äntligen upp på ängen vid första inofficiella kontrollpunkten. Man visar nummerlappen och hojtar sitt nummer. Sedan är vi snabbt vidare. Så här i början har man allt lite bråttom ändå!

Nu följer en riktigt fin skog. Höga raka träd. Ingen undervegetation alls. Får mig att tänka på skogen där Häxan i Hans och Greta har sitt pepparkakshus. Gäller att vara försiktig! Men det är klart. Jag är inte Greta och på det här loppet har jag bestämt mig för att inte äta någon som helst fast näring. Så jag kommer inte att falla för frestelsen att ta en bit polkagris.

Först går stigen brant nerför. Det är bara att släppa på. Men att springa brant nerför är minsann inte bara bara. Det är en konst. Och ganska jobbigt. Är lite orolig för knäet men det känns inget. Sedan planar det ut och blir behaglig lätt kuperad löpning bort till CP1. Det är inte långt. Och löpningen är otroligt skön. Det var här vi såg björnspillning på provlöpningen. Men jag har varit fyra veckor i Denali nationalpark i Alaska utan att få se någon björn så håll er till mig bara! Då kommer det inte att finnas minsta lilla nalle i sikte!

Vid CP1 blir vi erbjudna vätska men så här nära start tror jag inte att någon visar minsta intresse. Vi i vår grupp, som nu består av fyra löpare, tre svenska och en rumän, får våra ”kontrollklistermärken” för att vid målgång kunna visa att vi faktiskt varit runt hela banan, och så springer vi raskt vidare.

Här börjar det luta igen på allvar. Det är bara att börja gå. Under en stund är vi tre svenskar som stävar uppåt. Rumänen har redan släppt. När vi kommer upp i en lucka mellan träden får vi se molnen skingra sig under oss. De svävar uppåt och driver förbi oss. Det är ett otroligt sceneri! Jag drar häftigt efter andan. Det är bara så vackert. De andra stannar för att ta kort. Jag har redan bestämt mig för att inte ta några kort. Det tar för lång tid. Ett kort är helt ok, men risken är att det blir två, tre och fyra. För på ställen som det här blir det ofta bara vackrare och vackrare. Om jag ska vara ärlig tar jag mig bara en snabb titt. Det är stenar på stigen och tidvis ganska brant på sidorna. Inget ställe man vill falla på om jag uttrycker mig milt.

Men det känns oförskämt bra. Den här delen av banan känner jag väl. Både efter att faktiskt själv ha sprungit/klättrat/gått här men också för att jag noggrant memorerat både karta och banprofilen. Från starten på 933 meters höjd ska vi, med en liten knix neröver, i en enda stigning upp på banans högsta punkt Omu Peak 2507 meter.

Nu är det bara Dan och jag. Och vi håller ett hyfsat tempo. Det är lite svårt att veta hur hårt man faktiskt kan ligga på. Som sagt så är det några höjdmeter som ska avverkas och det kommer att ta ett antal timmar. Långa timmar misstänker jag.

Träden blir lägre och lägre när vi tar oss uppåt i dalgången. Bergen kommer närmare. Det har slutat att regna för en god stund sedan men ju högre vi kommer desto mer känner vi av vinden. Och nu följer en sträckning med klättring. Japp. Ni läste rätt. Det är några passager med fasta kedjor som man, om man behöver och törs, kan hålla sig i och dra sig upp i. Något brantare avsnitt är också ”naturellt” och man får lita till sin egen förmåga. Som gammal klättrare har jag så klart inga problem och undviker i möjligaste mån också att använda kedjorna då man faktiskt inte vet hur de är förankrade. Kanske en onödig försiktighet?!

Där ovanför kommer vi så ut direkt i vinden. Det blir omedelbart en helt annan upplevelse. Det blir kallt. Vi stannar och drar på oss jackor och tar oss sedan via grässluttningar upp till bergskammen där stigen som tar oss mot toppen kommer. Vinden är stark här uppe och ibland vinglar jag till och måste hålla emot i byarna. Att springa rakt mot vinden är inte att tänka på.

Dan och jag på väg mot Omu Peak. Foto: Dan Sundberg.

Jag kommer till hyttan uppe på toppen bara korta stunden före Dan. Där inne är det varmt men jag längtar bara ut längs banan igen. Vi får beskedet att vi inte kommer att få någon vätska här. Vädret har varit så dåligt så man inte kunnat transportera upp något. För mig är det ingen ko på isen. Jag har rejält med vätska kvar och jag har ändå inte tänkt fylla på något i flaskorna förrän vid CP 4, men en extra skvätt hade varit välkommet. Lite jobbigt känns det, ett streck i räkningen, att jag inte kunde få cola som jag trott. Det är bara att acceptera, släppa och ställa om. Finns inget att göra åt saken.

Jag får beskedet att jag är tredje dam och Dan får veta att han är sjunde man. Jag blir förvånad för jag trodde att vi hade många före oss. Men det är klart att det är taggande. Jag försöker att inte hetsa upp mig över det. Man vinner ingen ultratävling den första halvan. Man kan bara förlora. Sen ger vi oss ut i vinden igen. Vi ska rakt ner och runda en bergsknalle och så rakt upp igen. I distans räknat i stort sett inte mer än dryga milen men i höjd nästan 1250 ner och lika många upp. Men det är väl för höjdmeterna vi är här?

Bild från banan på provlöpningsdagen fyra dagar innan loppet. 

Dan drar som en lätt liten skuttande kanin rakt nerför den första branten. Själv känner jag mig som en halt brunbjörn som inte kan springa nerför. Inte för att jag inte kan. Och inte för att det gör ont. Det är mer känslan av att jag är rädd för att knäet ska skära ihop. Jag vågar inte ”springa ut”. Det blir mer lite halvhaltande. Stuttigt och energikrävande. Det är bra att jag har någon att hänga på. Farten blir nog betydligt högre än om jag själv skulle ha fegat mig nerför slänten.

Ganska snart kommer vi ifatt två löpare som står och funderar på vägval. Vi kollar kartan och letar tillsammans markeringar. Någonstans där kommer det också en rumänsk löpare i full fart och bara susar förbi oss. Man får onekligen lite perspektiv på sin egen utförslöpning.

Återigen övergår högfjället till fjällnära marker och ännu lite längre ner kommer vi in i en jättefin skog. Lutningen blir också snällare och löpningen så där underbar igen. Jag försöker ta in alla intryck och se detaljer i naturen. En blomma här och en lustig rot där. En gulärla som springer över stigen och svampar på träden. Emellanåt pratar vi, jag och Dan och de två belgiska löparna.

Tiden går fort. Vi rundar klipporna där nere i botten på dalgången och så bär det av uppåt igen. Löpningen varvas allt mer med gång när lutningen ökar på. Det är också där någonstans vi passerar en betänkligt flåsande löpare. Samma som för ett tag sedan blåste om oss i nerförbacken. ”Good luck” väser han ansträngt. ”Same same to you!”

Vi passerar återigen en inofficiell kontroll och då blir belgarna oroliga. Vatten? Vätska? Jag rycker på axlarna. Vet inte. Behöver inte. Däremot har jag redan upptäckt att min mjölkbaserade energidryck har förvandlats till någon slags gräddlik trögflytande sörja som inte alls enkelt låter sig sugas eller tryckas ur den lilla pipen på flaskan. Jag får jobba en del för att få i mig det. Kanske också därför som jag inte tar det så ofta som jag tänkt utan mer när magen knorrar och jag känner mig lite seg.

Dan uppmanar mig att hålla mitt eget tempo. ”Kör på!” säger han och därefter ser jag varken honom eller belgarna mer under loppet. Jag ökar i uppförsbacken. Njuter av friheten. Njuter av musklerna som lydigt jobbar utan besvär. Njuter av vyerna för nu börjar bergen återigen krypa närmare. Njuter av att kroppen svarar. Tittar mycket sällan på tid, distans och höjd på gps:en. Det är inte läge att försöka hålla någon snittfart eller så. Det blir det tempo som känns bekvämt och som ska hålla tävlingen ut. Nu när det har vänt uppför känner jag mig riktigt stark igen. Och nu är det gång och klättring som gäller igen. Ibland är det stora stenbumlingar man får krypa upp och över. Där ravinen som jag tar mig upp genom är som smalast är det en passage där man, om man är höjdrädd, kan få problem. Det finns inga kedjor att hålla sig i. Man får själv söka handgrepp att hålla sig i när man passerar uppåt och förbi. På andra sidan den nu smala ravinen sitter två hundar och skäller till på mig. De ser snälla ut men jag ger dem ändå inte mer än en blick. Man har ju blivit varnad för de fårvaktande herdehundarna. Jag ignorera dem och hoppas att de svarar med samma mynt.

När jag kommit upp genom den trånga ravinen öppnar dalgången upp sig. Nu är det helt obanad terräng och jag letar hela tiden efter banmarkeringarna. De slingar sig uppåt. Underlaget är mjuk jord och äng. Det suger bra och det känns lite jobbigt. En ganska lång bit framför mig ser jag ännu en ”löpare”. Det taggar naturligtvis lite extra, men jag hetsar inte upp mig. Låångt kvar!

Ju högre jag kommer desto mer blåser det. Jag vänder mig om och blickar ut över dalen. Jag ser ingen bakom mig men jag ser de blygråa molnen. Jag hoppas att de ska hålla sig kvar på längre höjd men så börjar det regndriva. Och ju högre jag kommer desto blötare blir det. Tillslut är jag tvungen att stanna. Det lutar på bra igen och det känns skönt att stanna till. Benen klagar. Av med vindjacka på med regnjacka. Och det var inte en minut för tidigt. Nu kommer häftiga vindbyar och med dem kommer inte bara regnet. Haglet kommer oväntat. Jag tänker att det kan inte bli långvarigt. Väderprognosen vi fick presenterad igår kväll på briefingen talade om bättre och bättre väder under dagen. Och nu borde väl dagen vara ganska långt gången? Ångrar för en kort stund att jag inte tog jacka med huva, men även om buffen blir blöt värmer den gott. Jag räknar med att inte stanna länge på hög höjd. Som sagt. Kartan är välmemorerad.

En ”svaklippa” passeras och jag tänker att jag måste berätta om den för maken innan han startar dagen efter på Vlad-banan som är exakt densamma som loop 1, den jag nu är på, på Dracula-banan. Passagen är också helt osäkrad och om det fortsätter att regna och hagla kan den bli otrevligt hal och att tappa fotfästet just här är inte någon bra idé då fallet neröver kan bli ganska långt och avslutas hårt.

Efter att jag tyckt att jag tagit en hel del på löparen framför mig, har han nu tillsynes dragit ifrån igen ser jag då jag kommer upp till den sista branten upp mot kontrollen på Omu Peak för andra gången. Återigen där uppe tar vinden i så det är omöjligt att springa och emellanåt svårt att inte bli ivägknuffad i byarna.

Inne i hyttan blir jag glatt överraskad. Förutom ett nytt klistermärke på min kontrollapp får jag både cola och vatten. Personalen här uppe är supertrevlig och de skickar iväg mig med ett ”See you soon again”. Det känns väldigt uppmuntrande. Tredje, och sista gången, jag ska upp här på högsta punkten är inte förrän under loop 2. Jag måste se pigg ut!

Nästa del av banan har jag återigen provsprungit och både den mentala och fysiska energin är på topp. Jag springer väl inte direkt ihjäl mig men försöker hålla ett ganska högt tempo. Inte minst för att jag vill ut ur vinden så snabbt som möjligt och ner i dalen. Ganska snart måste jag också först ta av mig vantarna, sen åker buffen och till slut jackan. Plötsligt är himlen blå och solen skiner. Det går fort med vädret! Och jag klagar inte. Ännu piggare känner jag mig när jag springer förbi löparen jag sett på avstånd nere i ravinen på andra sidan toppen. Jag måste verkligen vara pigg!

Bild från banan på provlöpningsdagen. 

Jag skuttar in på kontrollen nere i dalen, CP4, Salvamont Pestera och hälsas av Per Sjögren himself! Han berättar att jag inte ligger långt efter de andra damerna, vilken överraskning, men jag sätter mig ändå ner och skedar upp lite soppa, bara vätskan och så dricker jag cola. Sen är jag på väg.

Jag ska ner längs en väg och så svänga höger. Jag håller lite högre tempo igen och spanar hela tiden. Det är sparsamt med snitslar. Blir uttittad av ett helt gäng som sitter på ett räcke men inga hejarop. Tråkigt! Tillslut är det inga snitslar alls och vägen går neråt. Jag blir lite orolig. Och lite fundersam. Nej. Vad gör man när man inte längre vet om man är rätt? Man får återvända till sista säkra punkten. Jag vänder och springer tillbaka. Uppåt. Korkat! Där jag passerat alla människor har de nu börjat gå nerför backen och då ser jag. Precis på räcket sitter en liten kort snitsel. Ok ok. Jag tar igen det. Ingen större fara skedd. Över ett så här långt lopp gör den här förlorade energin och tiden säkert inte någon större skillnad (hoppas jag). Dock gäller det att släppa missödet och fokusera framåt. Så jag andas. Och jag springer.

Av två funktionärer blir jag utvisad över en åker. Ser ingen märkning men det kommer väl. Nu vet jag ju att jag är rätt utan snitslar. Ganska snart kommer jag ut på en stig och här är banan också märkt.

Och så är det dags för nästa stigning. Den är ganska kort. Inte ens 500 höjdmeter men de kommer alla på en gång. ”The cave challange”, grottutmaningen, är kanske den finaste delen av banan och utan tvekan i alla fall den häftigaste. Banan kommer upp till en mycket trång och hög ravin. Vi får krypa genom en grotta, gå på smala branta passager över bråddjup, klättra på stegar och hänga i rep. Återigen kliar det i mitt avtryckarfinger och återigen undviker jag att börja fotografera. Men det här är verkligen en upplevelse man skulle vilja dela med sig av. Jag antar att det inte är många jag känner som någonsin kommer att få uppleva det här. I botten på ravinen rinner en liten bäck som högre upp bjuder på blöta fötter. Jag dricker också girigt av vattnet på flera ställen. Till skillnad från tidigare under dagen när det var blött och kallt är det nu (för) varmt och soligt. Där nere i ravinen blir det ganska så svettigt. Jag försöker verkligen att hålla tempo. Någonstans när jag en förhoppning att komma ikapp damerna framför.

När jag kommer upp från ravinen så öppnar landskapet upp sig. Kala fjällkullar breder ut sig. Och jag hittar ingen märkning. Följer den fram till sista trädet så står jag där och spanar. Fortsätter rakt fram till första höjden och där hittar jag en snitsel fastnaglad vid marken med en sten. Skönt. Jag är på rätt väg. Men sen spanar jag vidare. Inga träd. Inga vimplar. Inga snitslar. Känns rätt märkligt med tanke på hur välmarkerat det var på den förra obanade delen av banan. Jag står där och snurrar runt runt och söker med blicken. ”¤#”@&%! Jag ser så dåligt. Måste skaffa mig glasögon!” Eftersom jag inte hittar någon markering fortsätter jag i en rak linje fram till nästa lilla höjd. Där på baksidan hittar jag till min glädje en tjej som sitter och knappar på sin telefon. ”Är jag rätt? Vart ska jag? Är du funktionär?” Jag bubblar av frågor och är jätteglad att jag hittat henne. Hon pekar och förklarar på bruten engelska. ”Där borta på nästa höjd står min kollega och visar dig den röda linjen!” Så jag springer vidare. Snabbare igen nu. Lite ner och lite upp. Här finns tid att vinna. Men på andra sidan ser jag ingen kollega. Tvärtom. På avstånd ser jag tre personer som springer. Kan det vara medtävlande? Törs jag chansa utan att se varken kollegan eller någon markering och springa efter dem? Nej. En dålig idé. Jag ska inte springa fel mer. Så jag står stilla. Söker med blicken. Väntar på kollegan som borde ge sig tillkänna! Ingen. En lätt vind blåser. Jag blir orolig. Jag blir arg. Jag blir uppgiven. VART SKA JAG? Mina konkurrenter springer snabbt som ögat ifrån mig vart de än är. Och jag bara står här. Känner energin bara rinna ifrån mig. Tanken slår mig att jag ger upp. Ska jag sätta mig i gräset och gråta?. Men sen kammar jag upp mig igen. Försöker få kontakt med tjejen på kullen om hon typ skulle kunna peka. Men hon går sakta tillbaka ner på andra sidan kullen därifrån jag kom. Ur sikte för mig. Så jag springer upp på fjället en bit och spanar. Inget. Då springer jag tillbaka ner och så över till tjejen som står på andra sidan kullen nu. Jag är ganska irriterad när jag kommer fram till henne. Hon gör inget försök att möta mig eller peka på avstånd. ”Förlåt”, säger hon då jag kommer fram till henne. ”Du ska upp där!” Och så pekar hon precis 90 grader från det hon pekade första gången. Upp på fjället.

Förlåt, förlåt, förlåt! Hennes ord ringer i mitt huvud när jag arg och förbittrad klättrar uppför branten med alldeles för långa och energiska steg. Det hela blir ju inte bättre av att jag ser löparen som jag sprang om för timmar sedan komma strax efter mig. Faktum är att jag har svårt att släppa det där. När jag äntligen springer på ”kollegan” pekar han mig söderut med orden ”följ den röda linjen”. Det tar en stund innan jag fattar att det är ledmarkering han menar, men jag galopperar iväg i högsta fart. Ingen tid att förlora. Jag är en IDIOT! Jag stannar visserligen till och slår en halvhjärtad kik på kartan men jag vet att jag nu ska springa på längs leden tills jag kommer till den första kodcheckpointen, CCP1. En obemannad checkpoint där man själv ska skriva upp kontrollkoden på sin lilla lapp. Så jag spanar ivrigt. Men jag är stressad. IDIOT. Jag dönar på rakt förbi. Ser inget. Hör inget. Och har ingen annan att skylla på än mig själv. Jag springer på nerför. Det är lättlöpt och trevligt. Och fina vyer. Kanske 5 minuter. Kanske mer. Vem vet? Tiden flyger fram här. Sen känns det fel. Stannar. Stressad. Stirrigt. Så jag andas. Tömmer huvudet på negativa tankar. Tömmer huvudet på allt. Det ska vara tomt. Blankt. Jag slutar att förebrå tjejen. Jag slutar banna mig själv. Jag tar upp kartan. Jag tar fram kompassen. Konstaterar det jag redan förstått. Jag är fel. Jag har sprungit för långt. Helt fel. Så jag vänder. Och springer tillbaka upp. Tar det lugnt. Dels för att få ner den negativa stressen och dels för att jag känner mig långt akterseglad. Så här vinner man inga tävlingar.

Uppe vid CCP1 står mannen jag sprungit om. Nu ser jag koden i neongrönt. Den är målad på en sten som jag sprang över. Och så får jag springa om honom igen.

Nu är det lättlöpt fin stig. Det är öppet och jag njuter av landskapet. Kommer in i rätt fart och rätt tankar igen. Men jag måste erkänna, jag är orolig för att inte säga rädd, för att springa fel igen. Jag känner någonstans att jag inte kan lita på funktionärerna och jag kan uppenbarligen inte lita på mig själv heller. Jag får helt enkelt börja förlita mig på kartan!

Det är knappt något upp och knappt något ner. Det är bara att mata på. Men ytterligare två gånger vet jag inte riktigt vart leden går och får leta och irra lite. Inga långa felspringningar men ändå. Jag är osäker.

Leden går rakt förbi ett stort öppet område med fårhägn och jag springer alldeles förbi ett litet lågt skjul. Jag får nästan hjärtslag när två stora hundar kastar sig ut ur skjulet mot mig. Min första tanke är att de är så gulliga. Ser ut som två kramgoa nallebjörnar, men känslan förbyts. De morrar, skäller och visar mig hela sina tandgarnityr. De dansar runt mig och deras käftar klapprar i luften. Jag står som stelfrusen och väntar. ”Hej på er sötnosar! Jag tycker om hundar vet ni!” Jag försöker gulla med dem. Jag är inte hundrädd och jag är övertygad om att jag väckte dem när de låg och sov. De vaknade och blev lite skrämde. Det de nu visar prov på är helt enkelt dåligt morgonhumör. Inget annat. De hetsar upp sig så till den milda grad att de börjar nafsa efter varandra. Jag tar oartigt tillfället i akt och backar undan och smiter vidare. Med hjärtat i halsgropen.

Förbi CP5 känner jag mig som en yster hingst just utsläppt på grönbete. Livet leker. Stegen är lätta. Nu är det samma väg tillbaka som vi kom vid starten.

Men.. men.. I de branta backarna ner genom skogen får jag plötsligt, och olustigt, stark smärta i knäet igen. Kanske att det har varit där hela tiden men att jag varit så skärp och fokuserad att jag inte märkt det. Kanske att det just kom tillbaka. Jag vet inte. Det jag vet är att det blir nästintill omöjligt att springa och helt omöjligt att springa avslappnat. Jag stannar tvärt och tar två värktabletter som jag sköljer ner med lite vatten och energidryck. Sen biter jag ihop och fortsätter om än lite stultigt. Smärtan kommer att avta.

När jag kommer ner på vägen springer jag om en ensam man. Och strax därefter möter jag Jo Meek och ytterligare en kvinna som jag inte vet vem det är. De hejar och ser påtagligt pigga och glada ut! Jag ligger helt klart en bit efter, men ändå betydligt närmare än vad jag trodde när jag såg Jo’s namn i startlistan.

På väg inför varvning. 

Jag längtar redan ut på berget igen när jag springer in under start- och måltribunen. Krister är där. Margrethe är där. Alla tjoar och hejar! Jag är otålig när jag ska packa om och fylla på inför loop 2 och natten. Ingen tid att förlora. Att jag har ont i ett knä varken tänker jag på eller känner.