söndag 24 februari 2013

Ultraintervallerna - 1 mil var tredje timme

Så här dagen efter känns det som en dröm. Det känns i alla fall inte som att jag sprang så långt i går. För 80 kilometer är ju trots allt ganska långt. Jag tror att det kanske trots allt sliter mindre på kroppen än om man skulle ha sprungit 80 kilometer på raken i stället för 8x10 kilometer med start var tredje timme. Det sliter dock mer på psyket att tvingas starta om och om och om igen. För även om man springer milen på under timmen blir det liksom inte så mycket tid emellan.

Är det inte åttonde gången hon springer förbi?

Första gången jag sprang, i november 2011, så försökte jag sova mellan varje intervall. Den här gången sov jag i princip bara mellan de tre första. Förra gången hade jag grymma problem med magen. Den här gången var den lite bråkig men enda gången jag egentligen mådde illa var när jag hade tagit en tupplur i soffan och skulle vakna och komma igång igen. Min gissning är att magen mår bättre av att kroppen inte går ner i total vila mellan intervallerna.

Det jag också tror är en framgångsfaktor, som vid alla tävlingar, är markservice. Förra gången sprang både jag och maken. Den här gången tog han hand om mat och dryck och inläsning/uppladdning av resultat till tävlingssidan och alla andra problem som uppstod. Som till exempel en trasig dusch.

Allt gick på rutin. Efter avslutad intervall så hängde jag upp alla kläder på tork, duschade och åt och drack. Lagom mycket mat. Inte överdrivet. Sedan var det att kolla på resultat och blogga/twittra och slappa i soffan.

20 minuter före varje intervall var jag på benen igen och förberedde mig.

Själva löpningen gick faktiskt otroligt bra, även om jag fick slita emellanåt för att hålla tempo. Med flit valde jag vissa av intervallerna mycket lättsprungna 10 kilometer även om nu underlaget, snömodd, gjorde att jag mer eller mindre halkade runt vart jag än sprang.

Jag klarade av, kanske mycket för att magen inte bråkade, att hålla humöret uppe. Är det något som är jobbigt så är det just vetskapen om att man ska ut igen. Och igen. Ja, ni fattar.

Att ha någon som springer med, åtminstone någon av intervallerna, är så klart guld värt. Både mentalt och fysiskt. Att ha någon som peppar från bil är också finfint när det tar emot.

Att som jag, få ett enormt stöd, på facebook, twitter och blogg, via hälsningar och via höga läsarsiffror peppar också så klart, även om bloggandet i sig faktiskt också tar ork. Tack till er alla! Stort TACK!

Klockan 01 och första intervallen är avklarad. Och allt det roliga är kvar!

Jag kommer alldeles säkert att springa igen. Det är en himla kul tävlingsform. Att man via cyperspace kan tävla mot varandra, vart man än är, tycker jag är en superidé. Vet ni för den delen att det var min Krister som är upphovsman till de första ultraintervallerna här i Sverige?

Det är också en himla bra träningsform. Man peppas ju av andra som också springer, att inte lägga ner. Och i sig är det ju inte så jobbigt att springa en mil, men omstarterna gör det, som sagt, till en mental utmaning.

Är en mil för långt kan man ju alltid vara med i motionsklassen och springa/gå så långt man orkar var tredje timme. Den mentala biten får man ju i vilket fall. Hänger ni på nästa gång?

Frågor på det?

Upploppet. 2 kilometer kvar av 80!

2 kommentarer:

  1. Galet och imponerande. Galet imponerande! :-D

    SvaraRadera
  2. Tack! :-D Du kanske ska prova nästa gång? Det är ... typ roligt också!

    SvaraRadera