Ultraintervallerna - sammanfattning

Ultraintervallerna var i sanning en annorlunda upplevelse. På alla sätt och vis. Men det var en otrolig kul (?) erfarenhet. Jag vill absolut inte ha det ogjort. Det var HELT annorlunda än att springa åtta mil på raken.

Mitt allra största problem och det som tog emot var, som nästan alltid, magen. Den sjätte intervallen höll nära nog på att knäcka mig. Jag mådde verkligen riktigt illa.

Varje 3-timmars intervall såg ungefär likadan ut. Väckarklockan ringde 20 minuter före start. Upp och kolla resultatlistan och försöka vakna. Klä på sig och ut lagom till hel timme. Springa. Jag siktade på 60 minuter per tio kilometer för att inte gå för hårt med tanke på 24 timmars tävlingen på Bislett om knappt två veckor. Efter löpningen var det dusch, inläsning av pass på jogg.se, matintag av olika mängd och sort, dryck, kolla facebook, skriva blogginlägg, kolla resultatlistan och sedan sänggång. Det blev sällan mycket mer än drygt 30 minuters vila.

Jag och Yvonne efter intervall 3

Snipp snapp snut och så var det dygnet slut!

Alla intervaller utom den sista var mer eller mindre dimmiga och fuktiga. Jag frös. Under alla intervallerna hade jag ont i magen och jag var tvungen att besöka terrängen på sex av åtta rundor. De andra två hann jag precis innanför dörren.. Fem av intervallerna var i mörker och jag konstaterar att livet är lättare på dagen än natten. På två av intervallerna hade jag sällskap och det betydde oerhört mycket. Det var de två intervallerna som mentalt kändes lättast och snabbast. De snabbaste intervallerna var dock de två sista. Ett kanske medvetet val att jag gick lite hårdare. Inte minst för att jag ville få det gjort och kände att orken var det inga problem med. Löpningen kändes skön alla intervallerna igenom. Den sista gick snabbast. Sprang alla intervallerna utom den sista i ett par Asics DS Trainer. Den sista vändan hade jag mina fantastiska Nike Air Pegasus på fötterna och känslan i de skorna går inte att jämföra med några andra skor jag har eller har haft. I Köpenhamn på cph 6 hour run var det som att jag ställde ut skorna på banan och så sprang de av sig själva. På de två sista intervallerna var jag lite stel. På den näst sista intervallen hade jag svårt att fokusera på avstånd. På den sista intervallen såg jag dubbelt.

Jag ställer ut dem på banan och så springer de av sig själva åt mig

Det jobbiga var den mentala biten. Att ständigt få starta om. Att aldrig få sova ordentligen. Att plåga i sig mat fast min mage konstant kändes som en krigszon. En mental träning som är guld värd!

Kristina och jag före intervall 4

Sammanlagt var det 109 startandes runt om i landet. Av dem genomförde 45 alla åtta intervallerna. Efter första intervallen låg jag på en sammanlagd 70:e plats och slutade som 24:a.

I natt sov jag som en stock vilket tyder på att jag kroppsligen har klarar mig bättre än efter ett långlopp. Efter ett sådant lopp brukar jag inte kunna sova. Jag är lite stel i vader och höfter. Känner mig lite kraftlös också så här dagen efter.

Jag är glad att jag tog utmaningen och fixade den. Jag gillar absolut galna idéer som man faktiskt inte vet utgången av!

Imponerande 6:e plats för maken

Jag vill också, återigen, passa på att tacka för stöd och pepp, speciellt efter intervall sex då det var mentalt mycket tungt med illamåendet.

Tack också till maken som såg till att jag åt.

Tack framför allt till mina två pacers.

Och tack till alla er som följde mig på bloggen och facebook.